Här är min ugglebricka som jag har gjort. Ibland tar det lite tid att hitta rätt när det handlar om vad man gillar att göra. Men när man väl gör det, så är det underbart. Brickmönster har jag kommit på är himla roligt att skapa och fixa med. Förhoppningsvis är detta bara en av många framtida!

Vissa saker är värda att komma ihåg, alltid. Än så länge har den här helgen bestått av en underbart mysig fredagsmiddag hos en vän som jag inte har ätit middag på evigheter med, och ikväll har jag varit hos en väns familj på julkappsbytes-mysfest. När man får ha två sådana här underbara kvällar, det är verkligen då man inser hur viktiga ens vänner är och att priset alltid är för högt om man betalar med den tid som man skulle spenderat med sina vänner. Alltid.

Det är så härligt att ha saker att se fram emot. Som pepparkaksbak en fredagkväll. Men innan det blev tid för bak ägnade jag dagen till att måla klart alla delarna till mitt kakmönster medan jag lyssnade på repriser av Meny. Det kändes som en perfekt första fredag i december. Sedan blev det pepparkaksbak (med hemmagjord deg av julia) hemma hos henne och därefter spelades ett spel som satte ens egenskaper och hur folk uppfattar dem i dagsljuset. Jag blev en absolut dagdrömmare och optimist. Medan Mariella blev en doér - ett uttryck som redan har blivit en klassiker. Jag tror att spelet snarare höjdes allas självförtroenden lite än att ge en nya sanningar om sig själv.

Den staden har någonting som gör att jag alltid kommer tillbaka.

(Bild ej tagen av mig)

Det är när jag ser den där nyfikenheten och lekfullheten i möbler som jag blir sådär varm i hjärtat. Föremål som låter en känna att det är okej, världen är inte bara stor och elak. Det finns så mycket mer därute - som den här lampan som har formen som en bok, av Studio MS. Det är sådant som ger en den där härliga känslan. Känslan när man faller pladask för något och allting känns lite ljusare. Det är även vid sådana tillfällen den där lusten kommer tillbaka, tänk att få komma på egna sådana idéer? Att få möjlighet att forma världen lite mer lekfull, lite ljusare, lite mjukare. Faktum är att jag tror att inget egentligen kan stoppa en, för vem säger att alla måste få ta del av det man gör? Ibland räcker det med att man själv kan få njuta av sin egen idé ståendes i fönstret. Någonting som är precis rätt för en själv. Fast vem vet, någongång kanske det även kan bli något som kan bli rätt för många...

Min kära moder sade med ängslan i rösten vid frukostbordet imorse, att hon trodde att Zlatan hade börjat få självinsikt. Detta påstod hon skulle vara en av anledningarna till att Sverige såg sig besegrade mot Holland i EM-kvalet i fotboll, som utspelade sig dagen innan. Kan detta möjligtvis vara svaret? Är självinsikt möjligen något som allt mer kan krypa in under ens hud för att sakta men säkert bryta ner ens tro på sin förmåga? Zlatan har ofta setts som en kaxig malmöpåg och kanske är det just frånvaron av självinsikt som under vissa intervjuer med honom har lyst igenom. Att det är en självklarhet att det är han som är bäst, att det är en självklarhet att det är hans lag som kommer vinna.

Men det är kanske det som behövs ibland? Man kanske ska låta sin självinsikt falla oftare.  För egentligen, hur kul är det att gå runt och ha stor självinsikt – när det ofta handlar om att bli medveten om sina begränsningar? Vad säger att det är ens egen uppfattning som stämmer bättre in än någon annans? Vem har egentligen rätt i en realitet som är subjektiv? Man kanske helt enkelt snarare ska skapa sig en insikt om vilken verklighet som man vill ska bli sin, vilken verklighet det är man vill leva i. Om det såväl handlar om att man ska vinna en fotbollsmatch eller att skriva en hitlåt.  Zlatan spelade utan självinsikt tidigare och har genom åren skapat mål som man trodde var omöjliga. För om man inte ser sina begränsningar, hur ska de då kunna stoppa en?