Ett I ♥ Mattias inristat på en grådaskig offentlig toalettvägg är egentligen en av de finaste sakerna man kan se. Eller om det så är målat på en av fönsterrutorna som det är på det tåg som jag sitter på just nu. Ett tåg som ska ta mig från Dalarna – Stockholm. Kärleken finns överallt.

Det fina med dessa inristningar, eller såväl målningarna, är att de uttrycker kärlek – i möjligtvis – sin renaste form. En, antagligen, ung människas uttryckssätt för att hon är kär. Eller åtminstone lite småförtjust.  Det är inget analyserande, krusidullande eller är innefattandes av komplikationer.

Det bara är.

I ♥ Mattias.

Kan det bli mer solklart? HON älskar HONOM. I alla fall i skrivande stund. Och det är det som är det så fina. Att man känner, och ofta slutar känna någon gång, medan inristningarna stannar kvar. Om det så är på väggen på halvdaskig toalett på en bar någonstans på Möllan i Malmö, på en bänk i en skolas rasthall eller om det är inristat i barken på ett anonymt träd i en skog.

Vi går vidare, men kärleken slutar inte för det. Den stannar kvar och ges små andningshåll på platser lite överallt runt omkring oss. Genom alla dessa inristningar fortsätter den där kärleken att pysa ut – lite, lite i taget – den där kärleken som vi trodde hade gett upp och kvävts för länge sedan.

Vi går helt enkelt inte omkring i en värld full av klotter, utan i en värld full av uttryckt kärlek. Kärlek som fast alla våra försök till avslut, fortfarande pyser ut – lite, lite i taget. Och som aldrig slutar.

Så underbart.